Länge har det gått igen utan att jag skrivit ner en enda liten bokstav. Tänkt har jag gjort, många gånger, men det kanske inte räcker när man har en blogg. En blogg som upptaterar ens tankar vore väl nåt?
Vi tar väl lite i stora drag, eller? Känns bli så hemskandes långt annars.
Anja.
Anja har hunnit bli 6 år. I september visserligen så nu är hon lite mer än 6 år. Hon har även hunnit med att gå en hel termin i träningskkolan, som hon fick börja i direkt istället för att gå ett år i förskoleklass.
Dessutom har vi denna höst fått en helt ny dotter. Vi var nämligen ner till Stockholm i september för att hon skulle få påbörja en kostbehadling. Själva vistelsen där - på Astrid Lindgrens barnsjukhus - var rent bedrövlig. Man kan ju tro att ALB är ett barnsjukhus i toppklass, men inte i våra ögon. Kanske med tanke på kunskap bland proffesorer och dyligt, men inte alls byggnadsmässigt och rutinmässigt bland övrig personla. Nä tacka vet jag 108:an på Östersunds sjukhus. Där känner man sig hemma. Och där känner man sig trygg.
Det som skulle bli 5 dagar på ALB blev 2,5 vecka. Det är tur jag skriver detta så långt efteråt, annars hade ni fått läsa om ett rent vredesutbrott. Ja, så var det. När vi hkom hem hade vi 7 A4-sidor med synpunkter på våran vistelse på avd som vi tänkte skicka till avd-chefen, men det blev alrig av. Kuvertet står fortfarande orört här hemma.
Hur som haver har den hemska tiden där nere börjat ge resultat. Det gjorde den redan after några veckor. Anja går numera på en sondmat som framförallt innehåller fett pga av hennes kropp inte klarar av att ta upp näringen ur kolhydrater. Hon har blivit mycket gladare, rörligare, starkare i vissa muskler - framförallt armarna och mer vaken och med i vad som händre runt henne. Hon uppskattar också att man busar med henne såsom att man kittlar henne eller gör roliga ljud. Tyvärr har allt det positiva också medfört att hon är mera vaken om nätterna också. I dagsläget verkar hon inte behöva mer än 5 timmars sömn för att vara nöjd och den tid hon ligger vaken i sängen är det gråt och tandagnissel som gäller. Tills dess att man kliver över tröskeln till hennes rum - då skrattar hon högt istället. Visst är det roligt att hon är piggare, men att hon endera är vaken till kl 01 den ena natten eller tycker att det är morgon kl 02 den andra blir ganska slitigt. Hoppas på att det ger med sig snart...
Mer då?
Jo eftersom vi blev kvar i Stockholm längre än beräknat blev det lite strul med vår planerade köksrenovering. Snickaren skulle komma och börja i ett redan utrivet kök den 3 oktober. Vi kom hem den 5:e. Tack och lov lyckades vi skjuta på det en vecka, men det var bara att sätta igång att plocka ur skåp och lådor och riva köket när vi kom hem. Måndag den 10:e kom snickaren och elektrikern! Tack och lov hade vi god hjälp av våra vänner Hanna och Tomas med att riva kök den helgen! Annars hade det inte gått... Nu är i alla fall vårt nya kök klart sedan länge. Alla lister ä på plats tom. Fast om jag ska vara ärlig fattas det nog ett och annat hyllplan i några skåp samt ett handtag på en skåplucka. Funkar ju ändå liksom:-s
Är jättenöjd med det nya stora köket - vi tog ju Anjas gamla lekrum i besittning också till förmån för köket. Härligt!! Dock blev vi ju ett sovrum fattigare i huset och det hade vi väl kanske behövt eftersom vi i samma veva vi kommit hem från Stockholm och hade börjat med köket insåg att jag väntade barn. Anja ska bli storasyster!!
Hösten har därmed inneburit en hel del undersökningar både i Östersund och i Umeå för att kolla så att bebisen inte bär på samma genetiska avvikelse som Anja. Och inte förrän vi fått alla provsvar i v 13 vågade vi gå ut med det för våra nära och kära. Det var endast Hanna som visste om det från scratch så att säga. Lite jobbigt var det att hymla med allt under så många veckor, så det var skönt att ha henne att bolla med i alla fall. Men det var värt allt hymlande. Bebisen är frisk. I alla fall från Anjas sjukdom och de vanligaste övriga kromosomfel dom kollar på ett moderkaksprov.
Jag har fått må oförskämt bra under den här omtumlande hösten. Det enda som har varit är att jag varit hemskt trött, men det kom mest sedan vi fått alla provsvar och kunde slappna av och vara gravid på riktigt. Blodsockret har också levt sitt eget liv och gör fortfarande. Insulinkänningar varenda dag och torsdag före jul tuppade jag tom av och Stefan fick ringa efter ambulans. Det var första gången på de 18 år jag varit diabetiker och förhoppningsvis den sista. Tog det så när som på en dag på 18-årsdagen också. Min diabetes uppdagades den 21 december 1993 och detta var den 22:a.
För att avsluta detta inlägg med en lite rolig sak så hade vi den 17 september säsongens sista grillfest här hemma som även var maskerad. Vi var 4½ par som medverkade. 3 av paren ska nu ha barn inom loppet av 1 vecka i juni. Vad vi år på festen? Det måste ha varit något väldigt fertilitets-starkt i alla fall! Och ja, vi väntar barn med våra respektive...det var inte ett
sånt party!!
